Fredens Temporaliteter

POLITOLOGISKE STUDIER - ÅRG. 4 NR. 1  - APRÈS NICE -MARTS 2001

Af Jens Bartelson
I studiet av internationell relationer framställs ofta frågan om freden och dess villkor som ett både centralt och tidlöst problem. När internationella relationer etablerades som självständig vetenskaplig disciplin efter det första världskriget, stod frågan om freden och dess betingelser i centrum. Hur kan varaktig fred skapas och vidmakthållas? Svaret på dessa frågor förutsatte att krigets orsaker kunde identifieras innan de förhoppningsvis kunde elimineras genom olika strategier för fredsskapande. Sökandet efter krigets orsaker kom att därför att bli bestämmande för hur studiet av internationell politik kom att utvecklas under nittonhundratalet.

Samtidigt kom studiet av fredens empiriska betingelser tidigt att förutsätta att begreppet fred har en given, universell och transhistorisk innebörd, som gör det möjligt att studera betingelserna för fred relativt oberoende av såväl den konkreta historiska kontexten som av aktörernas förståelse av vad fred är. De flesta moderna fredsstrategier utgår ifrån att fred – likaväl som krig - är en kategori vars mening och betydelse är objektivt given, och att fredens betinglser därför också går att identifiera i objektiva om än inte alltid snävt materialistiska termer.

Men fredsbegreppet har en egen historia, även om det mesta av denna återstår att utforska. Öppnar vi fredsbegreppet för en historisk analys, och börjar studera hur dess innebörd och funktion har varierat över tid och rum, kommer vi att upptäcka en intressant serie diskontinuiteter, vilka gör det svårt att hålla fast vid den traditionella föreställningen om att fred skulle utgöra ett tidlöst begrepp, och att detta begrepp skulle referera till en homogen uppsättning fenomen. De insikter som ett systematiskt studium av fredens skiftande innebörd kan ge oss, ger oss också starka skäl till att revidera vår syn på fredens möjligheter. Denna revision ställer också studiet av internationell politik för en helt ny utmaning, vad gäller existerade fredsstrategier, och speciellt då frågan om deras önskvärdhet och genomförbarhet.

Det moderna statssystemets framväxt sammanfaller med en begreppslig revolution, där villkoren för att begripliggöra samhället förändras dramatiskt. Perioden 1750-1850 innebär ett genombrott för ett historiserande och temporaliserande förståelse av det politiska livets elementära kategorier, samtidigt som deras innebörd genomgår en ideologisering och politisering. Fredsbegeppet är inget undantag. Så länge hoppet om en Respublica Christiana fortfarande var levande i Europa, diskuterades fred huvudsakligen i teologiska och universalistiska termer. I denna diskussion bryts två element mot varandra: å ena sidan förstås den världsliga politiska gemenskapen som temporär och obeständig, å den andra sidan förstås den politiska auktoriteten som ett vikariat eller provisorium. Varken den politiska gemenskapen eller auktoriteten kan fullkomnas i tiden. Fred i denna mening är endast möjlig utanför tiden, i evigheten: den kristna människan kan inte skapa fred själv, utan kan bara hoppas finna slutlig fred genom att sammansmälta med det gudomliga vid tidens slut.

Detta är just denna socioreligiösa vision Kant ironiserar över i titeln på och inledningen till Zum Ewigen Frieden. Men dessförinnan hade fredsbegreppet hunnit genomgå den metamorfors som gör denna ironi möjlig. I ett frambrytande system av suveräna stater saknas inte bara överordnad politisk auktoritet, utan också den transcendenta förståelse av politisk gemenskap som gjorde det möjligt att begripa Europa som en universell kristen enhet även i avsaknad av påvlig eller kejserlig auktoritet. Rousseau är en av de första att inse de tragiska implikationerna av detta nya predikament: människorna lever i ett rättstillstånd inom staten hägn, medan staterna själva befinner sig i ett naturtillstånd gentemot varandra.

Härmed är rambetingelserna för den moderna förståelsen av freden och dess villkor fastlagda: den moderna människan har i sin strävan efter inhemsk fred råkat skapa en konfliktartad internationell politisk ordning som hon varken kan hoppas totalt förändra eller fullt bemästra. Människan kan njuta fredens frukter inom staten bara därför att fred mellan stater förblir utopisk – hon tvingas till krig för att uppnå fred i en cykel hon aldrig kan hoppas bryta definitivt. Att vara förnuftig i en värld av dårar, är blott ännu en form av dårskap, skriver Rousseau. Moderna fredsstrategier har därför kommit att handla om hur vi bäst kan förflytta oss bortom detta predikament, genom att gradvis reformera relationerna mellan stater så att de kommer att likna relationen mellan individer inom stater: men samma dualitet som dessa fredsstrategier avser att övervinna utgör också deras egen utgångspunkt. Att lösa det moderna fredsproblemet är följaktligen en fråga om att hantera en djupliggande kontrafinalitet, genom att projicera dels en konkret erfarenhet av inomstatlig fred utåt i det geopolitiska rummet, dels en förväntan om dess slutgiltiga förverkligande framåt i en tid som saknar slut.

Hela denna problematik är central och levande i Mikkel Vedby Rasmussens utmärkta Ph.d. avhandling A Time for Peace. The West, Civil Society, and the Construction of Peace following the First World War, the Second World War and the Cold War.

Genom att anlägga ett konstruktivistiskt perspektiv på fredsskapande i allmänhet och skapandet av fred efter de två världskrigen och det kalla kriget i synnerhet, har författaren lyckats blotta en hittills förbisedd dimension i västerländska fredsstrategier, nämligen hur dessa sammanhänger med västerlandets egen självförståelse och identitet. Istället för att utforska de materiella och kausala betingelserna för fred, väljer författaren att fokusera på hur denna kategori och dess innehåll konstruerats av de inlandade aktörerna i de historiska episoder han valt att studera. Genom att undersöka de diskursiva praktiker som ligger till grund för förståelsen av fred vid olika tidpunkter, lyckas författaren förtjänstfullt visa hur fredsskapande och identitetssträvan hänger ihop, teoretiskt såväl som historiskt.

Anhandlingen utgör också en sofistikerad kritik av en av de dominerande strategierna för att åstadkomma fred i modern tid. Tanken på en demokratisk fred utgår ifrån den empiriska iakttagelsen att demokratier sällan eller aldrig för krig mot varandra, utan tycks bilda en fredsgemenskap. Bortom denna iakktagelse upphör all enighet om dess orsaker, men två tankegångar har dominerat. Först och främst antas demokrati vara fredsbefrämjande på så sätt, att då det är folket som ytterst får bära krigets negativa konsekvenser, kommer varje någorlunda förnuftigt folk att tänka efter före innan de ger sig in på utrikespolitiska äventyrligheter. Den andra tankegången har att göra med den sociala och kulturella affinitet som antas växa fram mellan stater med liberal och demokratisk politisk kultur. De antas bilda en stark värdegemenskap, som utesluter våldsbaserad konfliktlösning dememellan.

Samtidigt är det en truism att demokratiska stater allt som oftast bekrigar icke-demokratiska stater, likväl som dessa senare ofta för krig mot varandra. Det innovativa i Mikkel Vedby Rasmussens avhandling består i att han lyckas kontextualisera teorin om demokratisk fred, genom att visa att hur den bakomliggande idén om liberal demokrati är uppbyggd kring föreställningen om ett förutvarande civilsamhälle och en civilisationsprocess. Existensen av ett sådant civilsamhälle är en möjliggörande betingelse för allt tal om liberala och demokratiska styrelseskick och dess företräden. När dessa föreställningar om civilsamhällelighet transponeras till en internationell nivå, medför de möjligheten att dra en skarp gräns mellan politiska och strategiska relationer. Politiska relationer avser den typ av relationer man finner inom och mellan redan civiliserade samhällen, medan strategiska relationer är den typ av relationer som antas råda mellan potentiella fiender i den utomdemokratiska och ociviliserade omgivningen. Demokratisk fred är allstå ytterst en institution som konstruerats av västerländska stater som ett element i deras självbeskrivning, och då i kontrast mot de föregivet icke-demokratiska staterna.

Vad som i konventionell teoribildning ofta presenteras som en empirisk lagbundenhet och ett universellt moraliskt imperativ, visar sig i Vedby Rasmussens analys inte vara någonting annat än ett uttryck för västerländsk strävan efter identitet i kontrast mot den Andre. Det som såg ut som ett universellt moraliskt imperativ visar sig vara en partikularistisk strategi för att skilja vänner från fiender. Demokratins fredsbefrämjande består i att västerlandet lyckats monopolisera och institutionalisera en specifik definition av fred i den politiska teorin såväl som i praktiken.

Denna argumentation fullföljs sedan konsekvent i de enskilda empiriska avsnitten. Det fredsskapande som ägde rum efter det första världskriget kom att ange tonen för alla fortsatta försök i denna riktning. Försöken att reformera det internationella samhället i grunden genom att civilisera de mellanstatliga relationerna börjar här. Varaktig fred uppnås om de mellanstatliga relationerna omstöps efter samma mönster som de politiska relationerna inom de västerländska samhällena. Efter det andra världskriget läggs en större tonvikt på att integrera den före detta fienden i denna begynnande fredsgemenskap. Det kalla krigets slut innebär början på ett försök att inlemma samtliga stater i en mer omfattande kosmopolitisk världsordning. Fred, såsom vi känner den, är en västerländsk exportvara – samtidigt som västerlandets egen identitet i högsta grad är beroende av denna export.

Givet Vedby Rasmussens teoretiska utgångspunkter och ikonoklastiska ambitioner, skulle man kunna misstänka att syftet med denna studie vore att delegitimera och diskreditera hela den liberala teorin om demokratisk fred. Att visa att något synbarligen universellt i själva verket är ett uttryck för något högst partikulärt brukar ju nästan automatiskt leda i denna riktning. Men Vedby Rasmussens point är precis den motsatta: genom att visa att demokratiskt fred ytterst är en social konstruerad institution och därför tillfällig, får vi nya och bätttre skäl med vilka vi kan försvara denna institution. Vi kan inte längre gömma oss bakom förment universella värden, och fortsätta att argumentera som om innehållet i våra kosmopolitiska ideal redan är givet och tillräckligt allmänt omfattat för att genomförandet skall vara en rent praktisk fråga. Istället måste vi – i den mån vi nu delar centrala liberala och demokratiska värderingar – vara beredd på att besvara frågan om hur dessa bäst universaliseras i en värld där det faktiskt finns fiender. Vedby Rasmussens avhandling vill väcka oss ur vår Rawlsian slumber, genom att visa hur den tid och det geopolitiska rum där fred är möjlig ytterst alltid är up for grabs.

Det finns dock flera problem med denna tankeväckande och ambitiösa avhandling. Det första problemet är hur vi skall läsa den. Å ena sidan handlar en stor del av den inledande teoretiska diskussionen om teorier om fred inom internationell politik, deras epistemologiska och ontologiska förutsättningar. Å andra sidan är avhandlingen rent substantiellt att betrakta som en studie i fredsbegreppets politiska idéhistoria. Det är därför inte helt klart huruvida de inledande teoretiska resonemangen faktiskt är nödvändiga för att lösa det idéhistoriska forskningsproblem som utgör avhandlingens fokus. Det andra problemet rör avhandlingens teoretiska utgångspunkter som sådana. Anslaget är medvetet konstruktivistiskt men också ganska eklektiskt. Det är inte helt klart hur konsekvent denna konstruktivism är, då flera för avhandlingen centrala analytiska begrepp används på ett sådant sätt att de ibland oproblematiskt förutsättes referera till utomspråkliga storheter, ibland används som om de vore fullt ut diskursivt konstiuterade. Det mest brännande exemplet på detta är begreppet ’västerlandet’. Det tredje problemet rör alternativa empiriska tolkningar, av det historiska förloppet såväl som av freden och dess möjligheter. Som Christopher Coker valde att avsluta frågestunden under disputationsakten: kan vi tänka os möjligheten av en fred som inte samtidigt är en västerländsk fred?

Men dessa kritiska synpunkter förtar inte helhetsintrycket. Mikkel Vedby Rasmussen har presterat en mycket tankeväckande och läsvärd avhandling, som har alla utsikter att bli ett beständigt bidrag till debatten om freden och dess betingelser inom studiet av internationella relationer. Det är mycket mer än vad man kan förvänta sig.